Det röda parasollet (1975)

Konstnär: Evy Låås
Material: Grafik
Placering: Ljusdals sjukhus

Om verket

I Det röda parasollet möter vi en plats som andas stillhet. En lummig trädgård öppnar sig mot betraktaren, fylld av grönska, blommande buskar och ett parasoll som bryter av med sin klara röda färg. Här finns spår av mänsklig närvaro – en vilstol, ett öppet fönster, ett parasoll som skyddar mot solen – men inga människor syns till. Det är som om någon nyss varit här, eller snart ska komma tillbaka.

Evy Låås arbetar med ett bildspråk som är en aning förenklat men tydligt. Former och färger är klara, med ett rakt och öppet uttryck, men med stor omsorg i hur bildens delar samspelar. Den här typen av bildspråk kallas naivistiskt – inte för att det är enkelt eller omedvetet, utan för att konstnären medvetet väljer ett okomplicerat sätt att berätta. Perspektivet är inte perfekt, detaljerna inte överlastade. I stället får färg, stämning och helhet bära bilden.

Just i den förenklingen uppstår något drömskt. Bilden känns mindre som en exakt plats och mer som ett minne – kanske av en svensk sommar, ett torp, en trädgård där tiden fått stanna upp. Det röda parasollet blir en samlingspunkt i bilden: ett skydd mot solen, men också ett tecken på vila, omsorg och mänsklig närvaro.

Samtidigt finns här en stillsam tomhet. Trädgården är vacker och inbjudande, men också tyst. Den som vistas här syns inte. Kanske är det just i spänningen mellan trygghet och ensamhet som Låås bildvärld får sin särskilda laddning, och samtidigt väcker en längtan efter ljus, värme och en stund av stillhet.

Om konstnären

Ebba Evy Kristina Låås (1923–1999) var tecknare, målare och grafiker. Hon utbildade sig vid Tekniska skolan i Stockholm, Ollers målarskola, Otte Skölds målarskola samt vid Konstakademien, där hon studerade mellan 1949 och 1955.

Låås arbetade med motiv från bland annat Bohuslän, Mälaren och Lappland, men också med djurstudier och vardagsnära miljöer. På grund av en funktionsvariation gjordes många av hennes observationer inifrån hemmet, ofta genom ett fönster. Trots detta – eller kanske just därför – präglas hennes bilder av stor närvaro och precision i skildringen av rörelse, form och stämning.